Torsdag den 31/3 2016

 

Uppgift 53 av Frida Andersson

 

Äktenskapet ur Profeten

Ni föddes tillsammans och tillsammans skall ni alltid vara. Ni ska vara tillsammans då dödens vita vingar skingrar era dagar. Ja, även i de tysta minnet av Gud skall ni vara tillsammnas.

Älska varandra, men icke göra kärleken till en boja.

Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era själars stränder.

Fyll varandras bägare men drick inte ur samma bägare

Giv varandra av ert bröd men ät icke av samma stycke bröd.

Sjung och dansa tillsammans och var glada men låt var och en av er vara ensam

liksom strängarna på en luta är ensamma fastän de vibrerar av samma musik.

Giv era hjärtan men inte i varandras förvar ty endast livets hand kan rymma era hjärtan

stå vid varandras sida dock inte för nära ty templets pelare står åtskilda och eken och cypressen växer inte i varandras skugga.

 

Sommaren som nygifta fyllde Jasmin och Olav med så mycket vördnad för varandra och livet.

Varje morgon tackade dom de högre makterna att dom fick vakna till ännu en dag tillsammans. 

Gården gav hårt slit och för Jasmins del handlade de om att lära av dem som kunde sitt jobb, ibland grät hon tyst i sin skam av dumhet och okunskap ibland gapskrattade hon åt sig själv och sina misstag. Om natten i den lilla sommarstugan utforskade dom varandras kroppar, dom njöt av varandras beröring, den romantiskt kittlande känslan av fullkomlig kärlek, den heta eldsprakande passionen när de enda som kunde släcka den var sammansmältning och total klimax, åtrå när deras ögon möttes och de var långt kvar till lägg dax, en snabb beröring när ingen såg en kyss bakom dasset, hela Olav pulserade i Jasmins blod och allt de övriga som hände runt omkring dem blev blekt, åtrån som brann i ögonen som längtade och bad om att snart få känna hans hud mot hennes som dag efter dag fanns med henne ända längst in från hennes hjärta. Åtrån när dom nybadade från sjön äntligen fick stänga dörren om sig och falla rakt in i varandras armar. De långa kyssarna, smekningar och beröring som gick så mycket djupare än på deras hud. Brinnande ögon när dom höll varandras händer och krampaktigt höll kvar och höll kvar i orgasmer likt de jätte lika vågor dom sett slå in mot klipporna, gång på gång skapade Afrodites skum av passion och in på små timmarna somnade dom in varandras armar.

De var i den lilla stugan Jasmin nästan ett år senare födde deras första barn en liten dotter så fin 

som en solstråle, liten men välskapt. När Olav klev in i de lilla rummet och såg sig om, hans mor och syster kramade om honom och lämnade dem i fred, han la de ny plockade blommorna på bordet och gick fram till Jasmin som låg i deras kärleksnäste men nu med deras första barn på sin arm. Jasmin såg trött ut, hennes ansikte var rödsprängt och ögonen trötta men lyckliga. Hennes klänning låg slängd över en stolsrygg och de fanns blod lite överallt. Flickan låg vid sin mors bröst och sög frenetiskt för att få i sig den första mjölken. Fåglarna kvittrade och dagen var solig men kall. Olav satte sig på sängkanten och smekte hennes hår, han fann inga ord han var så fullständigt uppfylld av lidelsen och den sårbarhet hans liv bar på nu när de kommit ytterligare en människa till världen som helt låg på hans ansvar att skydda och ta hand om. Ansvaret kändes enormt men också en ära att få bilda familj men en kvinna som verkligen var hans livskamrat på alla plan. Han hade inte behövt kompromissa med kärlek, passion, vänskap, klokhet, empati och ambission Jasmin hade allt och ovanpå de en storslagen skönhet, enda in i de sista som gravid hade hon varit liten och kroppad bara en liten kula visade att hon gick i väntans tider. Han älskade henne av hela sitt hjärta ända in i själen och hans kropp ville för alltid vara vid hennes sida.