Sex

Har igen lagt ett konto på tinder

avsaknaden av kontakt med män och den bekräftelse de ger att bli uppskattad som kvinna har fattats länge i längtan. Att bara vara i nuet blir något magiskt och vackert när man bara är med den man älskar, nuet utan längtan utan saknad nuet som är nu ingen historia kopplad till de bara en viss upphetsning för framtid men ändå i lyssnandes till mina känslor förnimmelser och tankar men även i lyssnande i in toningen av att lära känna en ny människa när du sitter i skydd av en skärm. 

Tankar kring ego och mitt eget bekräftelse behov blir synlig att jag i görande väljer att finnas på en marknad där jag inte vill vara. Den starka känslan av att bli älskad för den jag är, inte för den images den som betraktar mig lägger mig i. Vad gör jag själv i denna värld jo jag synar försöker med konsten att läsa mellan raderna, väger för och emot genom jämförelse från tidigare erfarenheter och stora egon jag mött. Letar efter känslan av välbehag i de skrivna ordet. Skäms men stannar kvar.

Jag har lärt mig under åren ingen profilbild från Facebook inget avstånd att jämföra emot och aldrig byta nummer eller lämna Tinderforumet innan man möts på allmän plats all för att skydda mig mot FB / messanger besökare som inte bjudits in eller dessa kukbilder som kommer flygande. Undrar fortfarande om de är vi kvinnor som på något sätt uppmuntrat till detta.

Får en längtan till " vår tid är nu " serien. De måste ha varit en fantastisk tid att var ung på. Kriget var slut framtiden kunde bara bli bättre, nya influenser,alla danser att lära och allt som kunde firas, arbete  fanns och ingen teknik att hålla reda på  = inga kukbilder i min dröm bliev kvinnan utbjuden med frågan " jag skulle vilja bjuda fröken på ett glas champagne om lördag " jag kunde svara dagen efter, vädra min finklänning som jag älskar att bära och putsa skorna och rolla kappan. Mannen som hämtar upp mig är välklädd och vattenkammad har välputsade skor överrock och hatt….. oj spårade ur

Sex när är de vackert egentligen? Ett möte med pliriga ögon som har en ångest glans, en man som söker vila en stund de är i min famn han vill finna den efter att ha ångest knullat för att släppa på trycket. Aldrig jag drar. Fy fan vad jag kan läsa de. 44 år tog de men no more fucks to give. Jag är så less på ångest och dess uttryck. I äktenskap där 48 timmars regeln ligger som en våt filt för de syns på sättet mannen går att dessa timmar passerat husfridsknullens näste finns överallt för att skydda de man har, ge av de man kan de är ju så enkelt slitaget är så litet och ger så mycket för som sagt husfriden. Jag vill fan spy när jag tänker på de. Jag vill spy på jakten jag signat upp för på en app där fråga nummer 5 blir "vad gör dig kåt". Ska jag svara på de till en man jag aldrig träffat, vad händer med spänningen, nyfikenheten och attraktionen? 

Tänker jag på rädslorna som kommer med nakenheten, åtrån och den stora kärleken när känslan att vilja ge är så stor att jag skulle kunna vända ut på mig själv men jag är rädd, rädd för att hjärtat ska beslagtas igen. Rädd för att bli kvar i en glädje som inte räckte, rädd för att bli kvar i något som vi var två om men bara blev smärta genom att göra och röra vid något som inte var redo. När är man redo?

Sex i attraktion i åtrå i längtan att beröras och beröra. Sex i två viljor av samklang och längtan. Hur vackert är de? Hud len som sammet och värme som tränger in till själen, andetag som synkroniseras, ögon som möts och kroppar som blir ett. Magi. Våga vara i nuet. Den sexuella kraften släpps fri och får spela fritt i din kropp den skapar styrka genom hela kroppen när detta sker utan en urladdning men i sammansmältningen blir vi mera mer av oss mer av dig mer av mig. Våga känna våga leva.